Collaborative Storytelling!

Great news for everybody that loves to read and write fictional litterature!

I’ve found a really good site for collaborative storytelling: CoST.LI – where writing stories together is great fun! The site is very new, and improving with new features almost daily. Currently it features a nice ranking system, quite similar to the reputation mechanism of sites like StackOverflow and its sister sites in the stack exchange community. There is also a nice toplist where you can compare yourself to others.

Best of all, it’s totally free (some google ads are meant to support it, good luck on that one!), and it uses OpenID for authentication.
Give it a try! Its multilingual, currently with free stories in English and there are some impressive ones in Swedish too.

So, what is Collaborative storytelling? Simply put: someone writes a story, and another one can continue on it. One of the most interesting features on this site is that each chapter can have several continuations, so there can be potentially an unlimited number of stories in the end.

Vem orkar uppröras över sossefasoner?

Jag har tidigare skrivit en del om Håkan Juholt och andra S-märkta myglare. Jag har jobbat i IT-branschen hela livet, och här loggar vi allt som sker. Förstår inte Riksdags-sossar att det man säger en dag för alltid kommer förbli sagt, och att det inte funkar att ett halvår senare säga att “jag har aldrig sagt att vi inte bott tillsammans”? Vem som helst kan ju kolla upp det i efterhand.

KLÅPARE!

Livet Deluxe – Äntligen en ny Lapidus!

Började läsa Livet Deluxe igår. Så SJUKT bra! Hade glömt hur härligt Jens Lapidus skriver, och kom på mig själv med att faktiskt ha saknat personerna i hans Stockholm Noir-böcker lite grann. Kanske särskilt Jorge, J-boy, från Chillentuna.

Bokomslag, Livet Noir, av Jens Lapidus
Livet Noir

Jag är extra fäst vid de torra, nästan stympade, meningarna, som trots sin enkelhet levererar en oslagbar känsla av äkthet och realism. Sättet som personerna “tänker” och “iakttar” på, har jag inte stött på i någon annans (skolade) berättarskap. Ibland bara två ord, ett substantiv och ett adjektiv, och det säger allt, eftersom Lapidus har en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller att välja adjektiv, både från hooden och ö-malm.

Det enda kritiska jag kan komma på att säga om boken hittills, är att ju mer jag läser, desto mindre har jag kvar av njutningen, så det är svårt att dosera läsningen optimalt för att maximera njutningen, för det här är ren njutning i bokform.

Den enda svenska författare som jag tycker kommer i närheten av Jens Lapidus storhet, är Jan Arnald, eller Arne Dahl, som han kanske är mer känd som.

 

Äntligen! (3)

Äntligen! Ett seriöst förslagspårtaxi (PRT, Personal Rapid Transit) i Stockholm har presenterats på debattsidan i Svenska Dagbladet idag.

Varför, varför, varför har alla snöat in på Tunnelbana och Buss som enda möjligheterna till persontransport i storstäder? Förarlös minispårväg är framtidens melodi, och perfekt för nordvästra Stockholm (Hagastan/Solna).

Ett kul, futuristiskt, projekt som enkelt skulle kunna knyta ihop de tre universiteten, samt även lösa problemen med tvärförbindelser mellan t.ex. Sundbyberg och Universitetet.

I Sverige har vi världens högsta sociala avgifter och skatt på arbete, vilket gör personal dyr. Förarlös spårtaxi är därför billig i drift.

Framför allt måste installationen kunna bli avsevärt billigare än tunnelbana.

Synd bara att det inte hänvisas till någon befintlig, väl fungerande, liknande installation någonstans i världen. Just “ekipage-vid-behov”-funktionen är väldigt lockande med spårtaxi, och gör man bara alla korsningar planskilda, och lägger hållplatserna på sidospår borde systemet kunna ha hög kapacitet, åtminstone jämfört med innerstadsbussar.

Det skulle vara kul att få se en prislapp på förslaget.

Äntligen! (1)

Jag får ibland tidningen Kollega hemsänd. Det beror på att jag är medlem i fackförbundet Unionen. (Främsta anledningen till det är att få något lite högre ersättning vid eventuell arbetslöshet). Hursomhelst, jag har aldrig varit någon direkt vän av “facket” i allmänhet, och LO-facken i synnerhet, men jag blev verkligen positivt överraskad av en debattartikel av den tidigare Unionen-anställde Kjell Johnson, “Hög tid slakta några heliga kor”, i det senaste numret av Kollega.

Jag tror Johnson träffar huvudet på spiken när han drar (bl.a.) dessa slutsatser:

  • LO:s koppling till (S) är en nackdel för alla fackförbund
  • A-kassans koppling till facket skall inte vara anledningen till att man går med i facket. Facket måste klara sig på egna meriter.
  • Varje medlem måste uppleva att man har nytta av sitt medlemskap
  • Det är för lätt att runda turordningsreglerna i LAS
  • Bara fackförbund som utgår från medlemmarnas intressen, utan att ta partipolitiska hänsyn, kan få brett förtroende
  • Man måste skapa kollektivavtal som är attraktiva även för arbetsgivare
  • Man måste hitta avtalslösningar över nationsgränserna

Det var länge sedan man såg sådan självinsikt från fackligt håll. Jag skulle vilja avsluta med att citera hela sista stycket i debattartikeln:

Jag vill se starka och moderna fack där de allra flesta är med. Även om 10-20 år. Då räcker det inte med att bara putsa på fasaden. Det krävs också mod och förmåga att tänka om och att tänka nytt. Säga sådant som kan vara obekvämt. Peka på problem även innan man vet hur lösningen ser ut.

Fridolin är en pajas, Aftonbladet något ännu värre

Den erfarne Gustav Fridolin skriver i Aftonbladet så vackert och rörande om hur bra det var förr, då alla människor var godhjärtade, och ingen någonsin tänkte på sig själv eller profit.

Han talar fint om att man inte behöver “slå varandra i huvudet” med olika -ismer, men vad är det han egentligen försöker säga med sin debattartikel?

Vidare säger han att en reklambyråformulerad slogan aldrig kan beröra. Kanske Miljöpartiet borde spara sina pengar inför nästa val, och enbart nyttja egna affischer gjorda med potatistryck på gamla lakan och returpapper?